uppförsbacken blir bara längre och längre.
chanserna bara minskar och minskar.
snart vill inte min hjärna mer,
snart orkar inte min kropp mer.
snart ger jag upp, jag klarar inte mer.
det gör för ont!
men vill jag ge upp?
ont? det kanske ska göra ont?
jag vet varken ut eller in.

jag måste nog stanna upp en stund nu och tänka.
jag har inte enns sätt mej själv i spegeln. hur ser jag ut?
jag vet knappt vad jag äter eller när jag sover. om jag sover?
med en klump i halsen och tårar pressande innanför ögonlocket.
det är så jag går runt. det är så jag lever just nu.
rädd för varenda ord, rädd för varje handligen.
det är inte så här jag vill må, det vet jag.
men när? när ska jag slippa de?
nu måste jag stanna tåget och välja väg.