panik

kroppen skriker, den skriker efter hjälp. jag vet inte hur man gör längre, jag vet inte hur man gör för att inte ha ont. det gör riktigt ont, ont ända in i hjärtat. paniken växer och håller på och tar över mej själv. jag har kunnat hanterat det förut, men nu. nu går det inte längre. jag låter den bara växa och bli större och större. jag har blundat för länge nu. jag måste ta tag i det nu, nu måste det få ett slut. ett slut på paniken, ett slut på tårarna.

/ sw

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0